Hello Sweden!

Japp, nu sitter jag vid familjens dator i källaren hemma i Bollnäs. Det är ju lite coolt. Ska tjata på pappa att fixa internet i mitt rum. Resan gick rätt så bra tycker jag. Fast ja, det började med att taxin inte kom, den skulle komma kvart i 12. Kl. 11.53, telefonsamtal 1: "Hello, I ordered a taxi for Hunter Court for a quarter to." Svar: "Yes, yes, it's on its way." Kl. 12.00, telefonsamtal nr 2: "Hello I ordered a taxi..." Svar: "Yes, yes, it's on it's way." Sure i helvete heller. Vi hailade en black cab. Men den drivern var hygglo och bar våra väskor och fixade. Sen var bussen rätt så full, synd. Våran driver där hette James och vi fick höra hans telefonsamtal med nån annan bussmänniska som jobbade i receptionen, han kände henne tydligen för han frågade hur det var i fredags osv. Anledningen till att jag vet innehållet av detta telefonsamtal var att han hade speakerphone på så det hördes i alla högtalare i bussen. Nice one, James. I Milton Keynes klev det på en drös gräsryggiga Green Day fantaster som varit på konstert (med Green Day alltså). Sen var det till att vänta typ hundra år och fyra dagar på Luton airport innan dom öppnade incheckningen. Vänta på det menas att sitta/ligga på golvet. Det finns inga stolar där. Det. Finns. Inga. Stolar. Vilket miffo designade den flygplatsen liksom? Sen checkade vi in. Väntade på alla jubelidioter som ställde sej i fel kö. När det står boarding nr 1-65 till höger och resten till vänster. Då står man inte och blockar upp fel kö. Och man tränger sej inte som galningar när man ska på planet. Vuxna människor. Vafan liksom. Vet hut. Men sen gick det bra. Modern och fadern hämtade i Västerås. Lunch på IKEA. Var inte ens speciellt trött. Är inte det nu heller trots att jag sovit typ max 2 timmar. Det är ju lite skumt. Men ja, tröttheten kanske slår till snart, man vet aldrig. Måste ju sova i natt eftersom jag ska upp och jobba imorrn. Det är ett hårt liv.