Så här skriver Bodil Malmsten på sin blogg:
"Jag skulle kunna berätta mycket om kulturen i Sverige när jag var ung men tyvärr går det inte. Det är en grop i mitt liv där min ungdom skulle ha varit, ett stort svart hål, en mullvadstunnel utan utgång och ljus."
Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.
Skulle jag börja berätta om min - i skenet av dagens trånga moraluppfattning - vilda ungdom vet man aldrig var det skulle kunna hamna.
Alla dessa kärlekshistorier med små och ivriga eller stora och eftertänksamma män, alla dessa män av olika nationaliteter, all denna erotiska upprördhet, allt detta virvlande blod.
Så länge jag var ung märkte jag det inte, men när jag nu - under största möjliga motstånd - tänker efter, upptäcker jag att jag inte alls var det panelhöns, det överblivna fetto, som jag i hela det djävulska tillstånd som kallas ungdomen trodde att jag var.
Medan jag hade för mig att jag satt vid min vackra väninnas sida på Prinsen med ett litet glas surt och nerkylt vitt vin, låg jag i realiteten i en eller annan varm och obäddad säng med en eller annan man.
Inte för att jag var promiskuös (det var sextiotal för guds skull, ordet fanns inte) utan för att jag blev kär i varje man som ville ha mig."
Var är mitt djävulska tillstånd undrar jag då? Ska inte det var nu? Mitt tillstånd är endast djävulskt för att jag har så mkt att göra. Så mkt att läsa. Så mkt att skriva. Jag minns vagt första året när vi gick ut flera gånger i veckan och ingenting man skrev spelade nån roll för "first year doesn't count" (slutbetygen baseras 20% på second year och 80% på final year). Nuförtiden har jag ingen chans att vara varken panelhöna eller promiskuös. Jag har endast tid att vara pluggprinsessa. Det låter tragiskt egentligen. Men kanske inte.
"Jag skulle kunna berätta mycket om kulturen i Sverige när jag var ung men tyvärr går det inte. Det är en grop i mitt liv där min ungdom skulle ha varit, ett stort svart hål, en mullvadstunnel utan utgång och ljus."
Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.
Skulle jag börja berätta om min - i skenet av dagens trånga moraluppfattning - vilda ungdom vet man aldrig var det skulle kunna hamna.
Alla dessa kärlekshistorier med små och ivriga eller stora och eftertänksamma män, alla dessa män av olika nationaliteter, all denna erotiska upprördhet, allt detta virvlande blod.
Så länge jag var ung märkte jag det inte, men när jag nu - under största möjliga motstånd - tänker efter, upptäcker jag att jag inte alls var det panelhöns, det överblivna fetto, som jag i hela det djävulska tillstånd som kallas ungdomen trodde att jag var.
Medan jag hade för mig att jag satt vid min vackra väninnas sida på Prinsen med ett litet glas surt och nerkylt vitt vin, låg jag i realiteten i en eller annan varm och obäddad säng med en eller annan man.
Inte för att jag var promiskuös (det var sextiotal för guds skull, ordet fanns inte) utan för att jag blev kär i varje man som ville ha mig."
Var är mitt djävulska tillstånd undrar jag då? Ska inte det var nu? Mitt tillstånd är endast djävulskt för att jag har så mkt att göra. Så mkt att läsa. Så mkt att skriva. Jag minns vagt första året när vi gick ut flera gånger i veckan och ingenting man skrev spelade nån roll för "first year doesn't count" (slutbetygen baseras 20% på second year och 80% på final year). Nuförtiden har jag ingen chans att vara varken panelhöna eller promiskuös. Jag har endast tid att vara pluggprinsessa. Det låter tragiskt egentligen. Men kanske inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar